Snäckan regnade bort för mig idag. Inte helt. Jag gick dit. Öppnade ny färg och liksom "smakade" på den. Det är så det är att testa nytt, känna ny färg i pensel, det är som att smaka. Det kändes bra. Det kan bli något. Jag har börjat.
Sen började jag bläddra bland mammas saker. Hennes pärm som jag ska gå egenom, foton på bilder. Insåg att det jag har där inte går att göra en presentation av. Inte bara så där i alla fall. Inser att jag har mycket att göra. Inser. Ser in. Minns. Känns. Börjar nästan gråta och för att inte gråta, inte idag, går jag hem i regnet istället. Färgerna får vänta. Sorterandet får vänta.
Känner att något har börjat vakna inom. Att det är en process som varit igång några månader, kanske ett år nu. Det är svårt. Det är tufft. Det är allt som jag vill springa ifrån. Det är alldeles, alldeles underbart och jag hoppas jag har rätt. Att det börjar hända nu. Att jag hittar språket igen. Bildspråket.
Svammelsurium är detta. Mest en dagboksanteckning egentligen.
Jag tycker det är vackert skrivet, inte nåt att skämmas för och förkasta som dagboksanteckning! Tjusigt! Och känslofyllt. Det är ibland svårt att förmedla känslor men just såna här små korn av texter blir väldigt finstämda ju!
SvaraRaderaBokvännen
de här bilden får mig att tänka på bläckklumpsbilderna hos psykologer, de som visas upp för patienten för att bedömma hans/hennes friskhet... eller sjukhet...
SvaraRaderadet blir en lite skrämmande känsla för tankarna spinner iväg totalt nu, kanske beror det på allt som händer runt mig just nu eller på alla mardrömmar jag har om nätterna... jag vet inte alls.