Ja, jag såg Betty Blue i helgen som var.
Såg den senast när den gick på bio, (1986?). Jag minns musiken och jag minns strandhuset och jag minns att bilderna berörde.
För övrigt insåg jag när jag såg den nu att jag inte mindes speciellt mycket alls av den. Inte att den var så destruktiv, att nerverna var på utsidan hela tiden och att filmens karaktärer verkligen levde på gränsen.
Bilderna i filmen berör fortfarande. Det är många porträtt jag gärna skulle se i stillbild.
Nu finns filmen hemma som DVD. Högst oklart - om ens troligt - att jag kommer se den igen. Den gjorde nog ett starkare uttyck på mig nu än när jag var i slutet av tonåren.
Märkligt - borde det inte vara tvärtom?
Och jag minns kvällen jag såg filmen, vilka jag såg den med och nästan vad vi pratade om....
Kanske dyker jag på någon som vill ha filmen och då kan jag lämna vidare den. Det är på inga vis en dålig film, tvärtom en mycket bra film. Inte helt lätt, dock.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar